Livskraftnytt juli-augusti 2011

Följande historia är sann, kanske har du redan hört den.
Det var en kall vintermorgon på en tunnelbanestation i Washington, för några år sedan. En gatumusikant – klädd i lite ruffiga kläder – ställde sig på perrongen, tog fram sin fiol och började spela Bach. Det var rusningstid. Tolvhundra personer steg av och på tågen under den timme som han spelade. Några tittade förstrött åt hans håll, en och annan saktade in en kort stund, ett fåtal slängde en slant i lådan som han hade ställt framför sig. Barn som ville stanna upp och lyssna drogs vidare av sina föräldrar. Alla hade bråttom. Ingen dröjde sig kvar. När mannen hade spelat färdigt blev det inga applåder. Antagligen var det ingen som märkte att det plötsligt blev tyst.

Vad är det för märkvärdigt med det, kan man fråga sig? Är det inte gatumusikantens öde, att inte bli sedd och hörd? Det märkvärdiga är att den som spelade heter Joshua Bell och är en av världens främsta violinister. Fiolen var en Stradivarius och styckena som han spelade är bland de vackraste och tekniskt mest krävande som Bach någonsin skrev. Två dagar innan hade han uppträtt inför utsålt hus på Lincoln Center i Boston.

Journalisten som skrev om händelsen i tunnelbanan berättar senare i en intervju att han aldrig tidigare fått en så stark respons från sina läsare. Hundratals människor hade hört av sig och många berättade att de hade blivit mycket berörda och gråtit när de läst det. Han blev förbryllad och undrade vad det var som fick dem att gråta?

Många tårar var för allt det som dagligen går förlorat. För allt vackert som vi inte ser och hör, för att vi inte stannar upp och stannar kvar. Tårar för alla de gånger då vi skärmar av oss från varandra, låser in oss i oss själva och berövar oss våra sinnen. Tårar för att vi begränsar och förminskar oss då allting kretsar runt oss själva. Om vi inte ens hör när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument – vad är det mer som går oss förbi medan vi rusar iväg till annat?

Handen på hjärtat: hur hade du själv gjort? Vad behöver du göra för att stanna upp och ta vara på det som dagligen finns i ditt liv? Hur kan du mer medvetet närvara i ditt liv? Vad vill du göra för att ta vara på denna ljuvliga sommar så att den inte går dig förbi? Hur kan du göra för att medvetet njuta av den fullt ut? Du vet – så gör det! Stanna upp, stanna kvar, ta vara på din dag, öppna upp, obegränsa dig själv, se och njut av din och omvärldens storhet, låt alla dina sinnen närvara. Njut av ditt liv och din sommar!

Önskar dig en underbart närvarande sommar!